Min sameberättelse/saga

En gång i tiden, så fanns det två samer. De var gifta med varandra och levde ett lyckligt liv. En kort tid efter att de hade gift sig, så fick de sitt första kärleksbarn. Barnet döptes till Biera (ett vanligt samenamn på en pojke). I samevärlden förblev paren lyckliga med varandra om mannen gjorde som kvinnan sa. Och det måste han också göra i resten av sitt liv. Om paret dessutom hade många renar, så blev lyckan total. Mannens arbetsuppgifter till vardags bestod främst av att se till att familjen fick mat och se till att alla renar hade det bra. Mannens yrke var med andra ord, renskötare/renägare.Vid måltiderna serverades det mycket fisk (som de hade tagit upp själva i alla de älvar och åar som låg intill kåtan som de bodde i). Kvinnan var hemma och tog hand om alla vardagssysslor, såsom ta hand om Biera o.s.v.

Åren gick och Biera växte till sig och blev till slut en storvuxen man. En dag bestämde sig Biera för att gå till skogen. När Biera hade promenerat ett tag, så ryckte han till, han tyckte att han hörde någon sjunga. Jo, det var någon som sjöng. Någon jojkade. Han smög sig försiktigt fram i snåren och mycket riktigt, tvåhundra meter framför honom stod en mycket vacker flicka. Flickan var smal, hade blåa ögon och långt ljust år. På kroppen bar hon en vacker kolt. Kolten var blå och bestod av ett skärp som satt längs midjan. Kolten i övrigt var till stor del dekorerade med vackra silversmycken. Han blev helt tagen av denna vackra flicka och bestämde sig snabbt för att han ville göra henne till sin fru. Han började att jojka med henne. Flickan blev även hon tagen av denne man ”Han var ju så stilig och jojkade helt fantastiskt!”

Hon sa till honom:

-          Kom, så springer vi till renarna! Om vi fortsätter att jojka så får vi med oss renarna hem. De finns lite längre fram. Jag vet ett ställe som vi kan ha dem på.

Sagt och gjort, de fortsatte att jojka och renarna följde villigt med dem hem (till deras nya hem). En kort tid efter att de hade träffats presenterade Biera den vackra flickan för föräldrarna. Flickans namn var Aila (vanligt samenamn på en flicka). Biera frågade föräldrarna om tillåtelse att gifta sig med henne och så blev det. I föräldrarnas kåta låg det björnskinn på golvet. Och det var här som giftermålet skedde. Paret levde sen lyckliga i alla sina dagar. Biera gjorde precis som Aila sa. Och tillsammans hade de även många renar vilket också bidrog till den totala lyckan.

Författare: Ann-Marie Stenhoff