Så var vi hemkomna från Marstrand. Föreställningen med Stefan Andersson och alla hans medhjälpare var precis så som jag hade föreställt mig att den skulle vara, om inte ännu bättre. Den var fantastiskt! Vi fick verkligen uppleva hur fångarna hade det på den tiden. En fånge gick med kedjor, flera gick med lortiga kläder, hade smuts i ansiktet o.s.v. De fick verkligen "slita" för att behaga alla som var där (de bar långa staplar med muggar, tunga brickor m.m.).
Vi hade lite otur med vädret precis innan vi skulle gå in, regnet bara öste ner. Som tur så fanns det hålor som vi kunde gå in i och ta skydd. Personalen hade också observerat att det regnade så vi blev insläppta lite tidigare. Insläppet skulle ske kl. 18.00. Föreställningen höll på till 23.00 med avbrott för fika/köp av dricka o.s.v.
Stefan inledde föreställningen med att berätta hur allt började. Han hade inte skrivit låtar på sju år. Han saknade inspiration. En dag var han och hans son ute o åkte båt. Sonen utropar då "Titta en fästning!" Det här som det börjar....Stefan får inspiration. Under ett halvår så läser/letar han reda på all fakta om fästningen och dess historia, därefter så börjar han att skriva låtar igen. Han berättade att det saknas historia om fångarnas personlighet o bakgrund (det finns lite).
Stefan gick även ut med ett budskap som jag tog till mig. Han upplevde att "Man tar inte vara på när man känner inspiration. När vi känner oss inspirerade, det är då vi blir kreativa!"
Jag kan verkligen rekommendera föreställningen till er som inte sett o hört den. Och ska ni se den eller någon annan, så rekommenderar jag att ni åker till den plats där händelserna utspelar sig. Det är en upplevelse o minne för livet!
