Semester 2012

Semestern började med dansbandsveckan i Malung. Vi bestämde att vi skulle åka väg 45 upp till Malung. Det var inget bra alternativ. Vi hade räknat med att få se Vänern längs vägen, men såg faktiskt ingenting av den. När vi kom in till Göteborg började det att regna och vägen följdes av vägarbeten ända upp till Trollhättan och Uddevalla. Vi hade faktiskt någorlunda tur med vädret för det här var den enda dagen som det regnade mycket. Övriga dagar när vädret har varit sämre så har det varit skiftande väder med inslag av blåst, kall kyla, sol och vissa nätter har det endast kommit regnstänk.

Första destination för övernattning blev Sunne och därifrån är det inte långt att åka till Malung.

 De sista timmarna innan man når sitt slutmål kan kännas segt, men vi satte på radion och  lyssnde på Nanne Grönvall och Annelie Rydé m.fl. Det var mycket intressanta diskussioner på radion och resan uppåt kändes mindre långsökt. Nanne är en mycket duktig programledare och talare. När jag lyssnar på någon reflekterar jag över hur någon uttrycker sig och det märktes i Nannes talessätt att hon är mycket begåvad.

När vi var framme i Sunnne var klockan omkring tolv på natten. Det gick ganska fort att hitta en sovplats och natten spenderades i bilen då det var mörkt ute. På lördagen när vi vaknade var det ljuvligt väder ute, solen sken och jag fick en hoppfull känsla av att vi skulle få en vacker dag i Marlung. Innan vi fortsatte resan vidare uppåt var vi naturligtvis tvungen att se Selma Lagerlöf hotell.

När vi sedan körde vidare såg vi en rastplats som hade en underbar utsikt över sjön Fryken. Vi stannade till där för att ta en paus och för att äta frukost. När vi hade parkerat bilen såg vi en husvagn som stod på rastplatsen, den kom ifrån Motorförarnas Helnykterhetsförbund. Vi inklusive andra blev tilldelad kaffe och information ifrån dem. Det var ju inte helt fel, så denna morgon behövde vi inte göra i ordning eget kaffe.

                                

Vi kom fram till Malung på förmiddagen, då det bara var en kortare sträcka att köra ifrån Sunne till Malung. När vi anlände till Malung trodde jag att det skulle bli besvärligt att hitta någonstans att campa, men så var inte fallet. Dansbandsveckan är ju populär och det är många som åker dit.

Ganska omgående när vi kom in till Malung såg vi husbilar, husvagnar och tält som var uppställda (brofästet vid PD-området). Vi pratade med ett par som hade ställt upp sin husvagn där och de verkade tycka att det var ett trevligt ställe att slå sig ner på. Däremot varnade de oss för att det kunde bli lite högljutt på natten, men det tycker jag att man får räkna med när man med på sådana här festligheter.

Resten av dagen innan dansen skulle börja (20.00-02.00) strosade vi runt och tittade på vad Malung hade att erbjuda (uppträdanden från Grönlandsscenen, öltält, tivoli m.m). Vi gick också en promenad till dansområdet. Dansområdet och alla uppträdanden var precis som jag hade drömt om inte bättre. Kvällen avslutades med fyrverkier, och jag kan säga att jag aldrig har sett något liknande innan. Fyrverkerierna sköts upp i takt med musik.

http://www.youtube.com/watch?v=2JhoFvqlt-o

Residence

I'm thinking about how the residence permits work in our country. Hear about the case abroad, where authorities hunt right on people, keep them, move them from city to city so as to obstruct the process of obtaining a residence permit. I think it's awful, poor people get to experience this.
For the persons involved if it is essential to security, to know where they live, to know they have a job to go to (for example, to support their parents, etc.). There are many people in the affected vicinity who will feel bad because of the circumstances, that is, the uncertainty of not knowing.
I'm actually surprised to hear this, did not believe that the authorities can treat people that way. What I mean is that they reside in a country and that they are doing the right thing. To top it all, they have been residents for several years. I just wonder how this is possible? But on the other hand, it is not Sweden, but still.

Uppehållstillstånd

Jag funderar på hur uppehållstillstånden fungerar i vårat land. Hör om fall utomlands, där myndigheter jagar rätt på personer, förvarar dem, flyttar dem från stad till stad för att försvåra processen med att få uppehållstillstånd. Jag tycker att det är hemskt, stackars människor som får uppleva detta.
För personerna som det rör sig om är det viktigt med trygghet, att veta var de bor, att veta att de har ett arbete att gå till (för att t.ex. kunna försörja sina föräldrar m.m.). Det är många personer i den drabbades närhet som kommer att må dåligt på grund av omständigheterna, d..v.s. ovissheten att inte veta.
Jag blir faktiskt förvånad över att höra detta, trodde inte att myndigheterna kan behandla människor så. Vad jag syftar på är att de vistas i ett land och att de gör rätt för sig. Till råga på allt har de bott i landet i flera år. Jag undrar bara hur detta är möjligt? Men å andra sidan är det inte Sverige, men ändå.

Accepting their genes

In two years I fill 40 years and I still find it hard to accept their talents, not being able to do as many others. To cite one example, such weekend, remember to enjoy the weekend all the delicacies with everything whatever that means. It may not me, for my part, I always think of what I eat, how often I eat something, and more. In my vicinity are thread thin people who can eat as much food and candy at any time. I can not say that I eat that much, but if I eat crap it will show directly on the scale. My weakness is sweets (ice cream has been for many years). It's an art to say no to something you like, or be strong enough to choose a fruit and a glass of water, when someone sits and eats roast sandwich in the evening, etc.To make me feel good requires a moderate intake of food and that I as possible to avoid sweets, pastries, fried foods, etc. The daily intake of water, fruit, vegetables and exercise, I feel even more prosperous. I can say I notice a significant difference when I have been eating right and when I have not done it.There are certainly some who wonder why I write this post? Since many years I have always dreamed of one day be able to help someone else. That is the idea behind this post, to get inspired. This post is quite personal, but for those of you who have read my previous blog posts so you will understand why I write this.The big change in terms of my well-being, physical exercise is important. It has done wonders for me. In junior year I trained almost nothing in comparison with what I do today. A council til you others who are overweight or those who do not exercise, ensure that the exercise becomes a natural part of your everyday life.A few weeks ago I started again to make changes in my daily life. Not really, my shift began in 2005 after my father died. I made small changes in the diet (is continuous) and began to prioritize exercise more. More details later .....For those of you who follow me, you know that I have lost quite a lot of innings. What changes have I done in terms of diet? Other changes?
1. Replaced the milk to skim milk (for pudding).2. Eating porridge in the morning.3. Drinking water at meals.4. When frying, replaced butter and margarine to oil.5. Eat more fruits (4-5 fruits per day not uncommon).6. Drinks more water.7. Replaced sugar with light scatter (for breakfast).8. No food after 18 o'clock, where I have been hungry, I have fruit and water. The first time was horrible, had so much pain in my stomach because I was hungry. I had grown accustomed your body to eat late.9. Replaced soft bread with crisp bread.10. Not to eat more than a sandwich for breakfast.11. Cut the sugar in your coffee.12. Motion etc.

Att acceptera sina gener

Om två år fyller jag 40 år och jag kan fortfarande uppleva att det är svårt att acceptera sina anlag, att inte kunna göra som många andra. För att nämna ett exempel som t.ex. helgen, tänk att få kunna njuta av helgens alla läckerheter med allt vad det nu innebär. Det kan inte jag, för min del måste jag alltid tänka mig för för vad jag äter, hur ofta jag äter något med mera. I min närhet finns trådsmala människor som kan äta hur mycket mat och godis som helst. Jag kan inte säga att jag äter speciellt mycket, men om jag äter något onyttigt så syns det direkt på vågen. Min svaghet är godis (har varit glass i många år). Det är en konst att tacka nej till något man tycker om, eller att vara stark nog att välja en frukt och ett glas vatten, när någon sitter och äter rostad smörgås på kvällen o.s.v.
För att jag skall må bra krävs ett måttligt intag av föda och att jag i möjligaste mån undviker godis, kaffebröd, grillad mat m.m. Med dagligt intag av vatten, frukt, grönsaker och motion så känner jag ännu bättre välmående. Jag kan säga att jag märker stora skillnader när jag har ätit rätt och när jag inte har gjort det.
Det finns säkert någon som undrar varför jag skriver detta inlägg? Sen många år tillbaka har jag alltid drömt om att en dag kunna hjälpa någon annan. Det är tanken bakom detta inlägg, att få inspiration. Detta inlägg är ganska personligt, men för er som har läst mina tidigare blogginlägg så förstår ni säkert varför jag skriver detta.
Den stora förändringen vad gäller mitt välmående, är motionens betydelse. Den har gjort underverk med mig. I yngre år tränade jag knappt ingenting i jämfört med vad jag gör idag. Ett råd til er andra som lider av övervikt eller till er som inte tränar, se till att motionen blir en naturlig del i er vardag.
För några veckor sedan började jag åter igen att göra förändringar i min vardag. Egentligen inte, min förändring började år 2005 efter pappas död. Jag gjorde små ändringar i kosten (sker fortlöpande) och började att prioritera mera motion. Mer information kommer senare.....
För er som följer mig, så vet ni att jag har gått ner ganska mycket i omgångar. Vilka förändringar har jag då gjort vad gäller kosten? Övriga förändringar?

1. Bytt ut mjölken till lättmjölk (till gröten).
2. Äter gröt på morgonen.
3. Dricker vatten till måltiderna.
4. Vid stekning, bytt ut smör och margarin mot olja.
5. Äter mera frukt (4-5 st frukt per dag inget ovanligt).
6. Dricker mera vatten.
7. Bytt ut sockret mot lättströ (till frukosten).
8. Ingen mat efter 18.00, i de fall jag har blivit hungrig har jag tagit frukt och vatten. Första tiden var hemsk, hade så ont i magen för att jag var hungrig. Jag hade ju vant kroppen med att äta sent.
9. Bytt ut mjukt bröd mot knäckebröd.
10. Att inte äta mer än en smörgås till frukost.
11. Skippa sockret i kaffet.
12. Motion m.m.

A new woman

There are certainly those who are wondering what I'm doing? My father passed away when he was 50 years old. He has been overweight for as long as I can remember. At its peak, if I remember correctly, he weighed 167kg. In 2004, did father a gastric banding and went down to 118 kg. Unfortunately hjäpte not there, the body had already taken a beating from all obesity. My father died after a heart operation (February 2005). I waited all day on the call that would confirm my suspicions. In retrospect, I blame myself for not seeing the signals. I heard repeatedly by dad girl, dad is very bad ....
The last few weeks before operating dad died, he told me he thought he would die in the night. I listened,
but did not answer him. Thought courses with me revolved around his young age and that he talked a lot of nonsense.
When I visited my father I did not see that he was poor, because he sat most of the time in which he used to sit. But time after stomach surgery and my father became more mobile was a glorious time. My father could play football with me and the kids and I was so happy (and others activities). I can say I'm lying if I said that my father became sedentary the last time in his life, for he did not. When I was not in place, he took the car and did what he loved to do, play bridge and more.
The truth dawned on me in January 2005. Dad, me and the kids went to Stockholm to visit at Disney Ice in the Globe. While it was my happiest day was my saddest day. I have worked in healthcare for almost 20 years and have a long learned to see the signals when it's time to leave Earth.
When my father shut the door to his apartment began to spin his eyes and he leaned his head against the wall. He swerved into the stairwell and well in the streets of Stockholm. I have never been as scared as I was when I went with him, I thought he would fall at any time and fall together. After this date, I began to prepare myself for the facts that I would lose my beloved father. I realized that this would never go the way, it was a horrible time.
Many years ago I decided to never weigh over 100kg. What am I afraid of? I am afraid to cross the one hundred mark, after which it will go downhill, that is I get up in his father's weight and can not do anything about it. What I mean is that I simply have become too heavy.
Between 2005 and 2008, I went down about 25 kg. When I began working at nursing homes went up in weight, I did not look at me the same extent as in home care. Then I decided to once again lose weight and lost 18kg.
In December 2011 I graduated (distance learning), where the outcome of the study is to gain weight. Several years ago I decided also to become a new woman, the day I fill 40y.o. and where do we stand now.
Someone asks for certain whether I will succeed? The answer is yes, I have decided it ......

En ny kvinna

Det finns säkert dem som undrar vad jag håller på med? Min pappa gick bort när han var 50år gammal. Han har varit överviktig så länge jag kan minnas. Som mest, om jag inte minns fel så vägde han 167kg. År 2004 gjorde pappa en magsäcksoperation och gick ner till 118 kg. Tyvärr hjäpte inte det, kroppen hade redan tagit stryk av all fetma. Pappa dog efter en hjärtoperation (i februari år 2005). Jag väntade hela dagen på samtalet som skulle bekräfta mina misstankar. I efterhand anklagar jag mig själv för att inte ha sett signalerna. Jag hörde upprepade gånger av pappas tjej, pappa är mycket dålig....
Sista veckorna innnan pappa dog, sade han till mig att han trodde att han skulle dö i natt. Jag lyssnade,
men svarade inte honom. Tankebanorna hos mig kretsade kring hans ringa ålder och att han snackade en massa strunt.
När jag besökte pappa såg jag inte att han var dålig, för att han satt för det mesta där han brukar sitta. Men tiden efter magsäcksoperationen och pappa blev rörligare var en härlig tid. Pappa orkade att spela fotboll med mig och barnen och jag var så lycklig (m.fl. aktiviteter). Jag kan säga att jag ljuger om jag säger att pappa blev stillasittande sista tiden i sitt liv, för det gjorde han inte. När jag inte var på plats tog han bilen och gjorde det han älskade att göra, spela bridge med mera.
Sanningen gick upp för mig i januari 2005. Pappa, jag och barnen åkte in till Stockholm för att gå på Disney Ice i Globen. Samtidigt som det var min lyckligaste dag blev det min sorgligaste dag. Jag har jobbat i vården i snart 20år och har sedan länge tillbaka lärt mig att se signalerna när det är dags att lämna jorden.
När pappa stängde igen dörren till sin lägenhet började hans ögon att snurra och han lutade sitt huvud mot väggen. Han vinglade i trapphuset och väl på gatorna inne i Stockholm. Jag har aldrig varit så rädd som jag var när jag gick med honom, jag trodde att han skulle ramla när som helst och falla ihop. Efter denna dag började jag att förbereda mig inför det fakta att jag skulle förlora min älskade pappa. Jag förstod att detta skulle aldrig gå vägen, det var en hemsk tid.
För många år sedan bestämde jag mig för att aldrig väga över 100kg. Vad är jag rädd för? Jag är rädd för att passera hundrastrecket och att det därefter skall gå snabbt utför, d.v.s. jag kommer upp i pappas vikt och orkar inte göra något åt det. Vad jag syftar på är att jag helt enkelt har blivit för tung.
Mellan åren 2005 och 2008 gick jag ner ca 25 kg. När jag sedan började att arbeta på äldreboende gick jag upp i vikt, jag rörde inte på mig i samma utsträckning som i hemtjänsten. Därefter tog jag beslutet att åter igen gå ner i vikt och gick ner 18kg.
I december 2011 tog jag examen (distansutbildning) där resultatet av studietiden är viktuppgång. För flera år sedan bestämde jag mig också för att bli en ny kvinna, den dagen jag fyller 40år och där står vi nu.
Någon frågar sig säkert om jag kommer att lyckas? Svaret är ja, har jag bestämt så......