Förmiddagen hade gått och det var nu eftermiddag.
Jag gick hemma och vankade och väntade på att telefonen skulle ringa. Under
dagen tänkte jag tankar som ”Jag hade väl fel då….Kanske går det vägen…” Jag
brukar inte ha fel. Min känsla sa att ”pappa skulle inte överleva det här.”
Pappa har haft en kraftig övervikt så länge jag kan minnas. Jag har aldrig sett
honom smal, förutom efter magoperationen. Han gick ner från 169 kg till 140 kg
(kommer inte ihåg exakt). Pappa var lång. Om jag inte minns fel så var han 195
cm lång. Det bidrog naturligtvis till att man inte såg övervikten i samma
utsträckning (efter viktnedgången).
Klockan var omkring 15.00 på eftermiddagen när samtalet
kom som bekräftade mina misstankar. Det var Magnus som ringde (min farbror).
Han grät i telefonen medans han berättade att Peter hade avlidit efter hjärtoperationen
(han skulle operera klaffarna). Han vaknade aldrig upp från narkosen.
Efter detta blev mitt liv ett enda kaos. Jag levde i
en dvala under en längre tid. Jag hade svårt att förstå att pappa var borta.
Jag ville inte tro det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar