En ny kvinna

Det finns säkert dem som undrar vad jag håller på med? Min pappa gick bort när han var 50år gammal. Han har varit överviktig så länge jag kan minnas. Som mest, om jag inte minns fel så vägde han 167kg. År 2004 gjorde pappa en magsäcksoperation och gick ner till 118 kg. Tyvärr hjäpte inte det, kroppen hade redan tagit stryk av all fetma. Pappa dog efter en hjärtoperation (i februari år 2005). Jag väntade hela dagen på samtalet som skulle bekräfta mina misstankar. I efterhand anklagar jag mig själv för att inte ha sett signalerna. Jag hörde upprepade gånger av pappas tjej, pappa är mycket dålig....
Sista veckorna innnan pappa dog, sade han till mig att han trodde att han skulle dö i natt. Jag lyssnade,
men svarade inte honom. Tankebanorna hos mig kretsade kring hans ringa ålder och att han snackade en massa strunt.
När jag besökte pappa såg jag inte att han var dålig, för att han satt för det mesta där han brukar sitta. Men tiden efter magsäcksoperationen och pappa blev rörligare var en härlig tid. Pappa orkade att spela fotboll med mig och barnen och jag var så lycklig (m.fl. aktiviteter). Jag kan säga att jag ljuger om jag säger att pappa blev stillasittande sista tiden i sitt liv, för det gjorde han inte. När jag inte var på plats tog han bilen och gjorde det han älskade att göra, spela bridge med mera.
Sanningen gick upp för mig i januari 2005. Pappa, jag och barnen åkte in till Stockholm för att gå på Disney Ice i Globen. Samtidigt som det var min lyckligaste dag blev det min sorgligaste dag. Jag har jobbat i vården i snart 20år och har sedan länge tillbaka lärt mig att se signalerna när det är dags att lämna jorden.
När pappa stängde igen dörren till sin lägenhet började hans ögon att snurra och han lutade sitt huvud mot väggen. Han vinglade i trapphuset och väl på gatorna inne i Stockholm. Jag har aldrig varit så rädd som jag var när jag gick med honom, jag trodde att han skulle ramla när som helst och falla ihop. Efter denna dag började jag att förbereda mig inför det fakta att jag skulle förlora min älskade pappa. Jag förstod att detta skulle aldrig gå vägen, det var en hemsk tid.
För många år sedan bestämde jag mig för att aldrig väga över 100kg. Vad är jag rädd för? Jag är rädd för att passera hundrastrecket och att det därefter skall gå snabbt utför, d.v.s. jag kommer upp i pappas vikt och orkar inte göra något åt det. Vad jag syftar på är att jag helt enkelt har blivit för tung.
Mellan åren 2005 och 2008 gick jag ner ca 25 kg. När jag sedan började att arbeta på äldreboende gick jag upp i vikt, jag rörde inte på mig i samma utsträckning som i hemtjänsten. Därefter tog jag beslutet att åter igen gå ner i vikt och gick ner 18kg.
I december 2011 tog jag examen (distansutbildning) där resultatet av studietiden är viktuppgång. För flera år sedan bestämde jag mig också för att bli en ny kvinna, den dagen jag fyller 40år och där står vi nu.
Någon frågar sig säkert om jag kommer att lyckas? Svaret är ja, har jag bestämt så......