En gång i tiden, så fanns
det två samer. De var gifta med varandra och levde ett lyckligt liv. En kort tid
efter att de hade gift sig, så fick de sitt första kärleksbarn. Barnet döptes
till Biera (ett vanligt samenamn på en pojke). I samevärlden förblev paren
lyckliga med varandra om mannen gjorde som kvinnan sa. Och det måste han också göra
i resten av sitt liv. Om paret dessutom hade många renar, så blev lyckan total.
Mannens arbetsuppgifter till vardags bestod främst av att se till att familjen
fick mat och se till att alla renar hade det bra. Mannens yrke var med andra
ord, renskötare/renägare.Vid måltiderna serverades det mycket fisk (som de hade tagit upp
själva i alla de älvar och åar som låg intill kåtan som de bodde i). Kvinnan var
hemma och tog hand om alla vardagssysslor, såsom ta hand om Biera o.s.v.
Åren gick och Biera växte
till sig och blev till slut en storvuxen man. En dag bestämde sig Biera för att
gå till skogen. När Biera hade promenerat ett tag, så ryckte han till, han tyckte
att han hörde någon sjunga. Jo, det var någon som sjöng. Någon jojkade. Han
smög sig försiktigt fram i snåren och mycket riktigt, tvåhundra meter framför
honom stod en mycket vacker flicka. Flickan var smal, hade blåa ögon och långt
ljust år. På kroppen bar hon en vacker kolt. Kolten var blå och bestod av ett skärp
som satt längs midjan. Kolten i övrigt var till stor del dekorerade med
vackra silversmycken. Han blev helt tagen av denna vackra flicka och bestämde
sig snabbt för att han ville göra henne till sin fru. Han började att jojka med
henne. Flickan blev även hon tagen av denne man ”Han var ju så stilig och
jojkade helt fantastiskt!”
Hon sa till honom:
-
Kom, så springer vi till renarna! Om vi
fortsätter att jojka så får vi med oss renarna hem. De finns lite längre fram. Jag
vet ett ställe som vi kan ha dem på.
Sagt och gjort, de fortsatte att jojka och renarna
följde villigt med dem hem (till deras nya hem). En kort tid efter att de hade
träffats presenterade Biera den vackra flickan för föräldrarna. Flickans namn
var Aila (vanligt samenamn på en flicka). Biera frågade föräldrarna om
tillåtelse att gifta sig med henne och så blev det. I föräldrarnas kåta låg det
björnskinn på golvet. Och det var här som giftermålet skedde. Paret levde sen lyckliga
i alla sina dagar. Biera gjorde precis som Aila sa. Och tillsammans hade de
även många renar vilket också bidrog till den totala lyckan.
Författare: Ann-Marie Stenhoff
Författare: Ann-Marie Stenhoff
